Som mest känt är ullens värdefullaste egenskap att hålla varmen. Men det är mycket viktigt att ta hänsyn till att det inte är själva fibern som värms upp på grund av någon speciell kemisk sammansättning, utan luften som pålitligt fångas i tyget av de otaliga styva "fjädrarna" som bygger ullfibern.
Därför mäts värdet på tyget inte av dess tjocklek, utan av fiberns renhet och ljushet, förmågan att hålla så mycket luft som möjligt med låg vikt. Och stilen i ulltyg bör betona just denna värdighet.
Därför undviker vi hårda, pressade former. För att inte omfamna kanten - det är här viktigt att bibehålla intrycket av bulkighet, luftighet i tyget - används ofta den mest tidskrävande och sofistikerade kantbehandlingen - fluff.
Det vill säga, en osynlig linje sys från insidan längs kanten av brädet med ofta handstygn, fäst båda tygerna och fixar därmed formen. Slutlinjen ligger på ett större avstånd från kanten. Beläggningsformer är oftast gratis - eftersom lätthet alltid är förknippad med frihet. Vi klipper tyget mindre med konstruktiva linjer, väger inte upp saker visuellt, förstör inte värdefullt material förgäves. Allt detta gäller dyrare gardiner. Vävar från dem sys i många år, så stilarna är klassiska, med noggrant kalibrerade, ofta rundade detaljerade konturer.
Formad fiktion - alla typer av djärva artikuleringar, vilda detaljer - vi lämnar efter billigare ulltyg med ett litet tillskott av renullfiber. Men här kvarstår regeln: lättare draperier behöver fria former, och täta, tunga, som tyg, behöver en tydlig design och dekorera detaljer. Ju mindre tyget talar för sig själv, desto högre ska den stil som dekorerar det förklara sig själv.
