De temperaturfogar som bildas i betong kan minska sannolikheten för deformation av monolit på grund av förändringar i miljöförhållanden, inklusive temperaturskillnader och hopp i fuktregimen.
Temperaturkopplingar i en betongmonolit är en nödvändig komponent, vilket beror på en förändring i betongplattans geometriska dimensioner efter stelnande vid skillnader i temperatur och fuktighet. Om sådana fogar inte är anordnade i betong, kan inre påfrestningar, deformationer och sprickor uppstå i monolit. Dessa faktorer minskar konstruktionens hållfasthetsegenskaper och hållbarhet. Temperaturfogar kan jämnt fördela ytterligare belastningar, exklusive deformation.
Temperatursömmen bör med jämna mellanrum tas bort från främmande föremål och damm så att den kan utföra en skyddande funktion.
Funktioner för arrangemanget av expansionsfogar
Det är tillåtet att täta temperaturfogarna med en elastisk förening som skyddar mot förorening utan att påverka deras egenskaper. Utrusta sömmarna i rätt tid. Det är tekniskt korrekt att skära i en nylagd blandning efter slipning av basen. Om du utför arbetet lite senare, efter härdning, kan det bildas sprickor i kanterna som minskar hållfastheten hos betong.
Processen för bildning av sömmar måste genomföras 12 timmar efter avslutad hällning. Om arbetet utfördes vid låga temperaturer bör skärning ske efter 24 timmar.
Innan du börjar arbeta bör du beräkna djupet på sömmen, det ska vara lika med gränsen 1 / 3-1 / 4 för tjockleken på betongmattan. Arbetet måste utföras i enlighet med skärintervallet. Det snittade nätet bör vara fritt från interna sömmar sprickor bildas ursprungligen på platser med inre hörn.
Sömmarna bör inte konvergera T-formade. Nätet bör sakna områden med triangulära vinklar, detta beror på det faktum att deformationen inledningsvis börjar i vassa vinklar. Om den triangulära formen inte kunde uteslutas, bör den göras åtminstone liksidig.
Genom bildandet av sömmar skapar befälhavaren en svaghetszon, detta gör att betong kan spricka i denna zon och inte slumpmässigt. Sprickans kanter har en viss grovhet, som inte tillåter vertikala förskjutningar att inträffa förrän sprickan blir alltför bred.
